Vad ska man välja mellan en oumbärlig källa till kritiska metaller för att stödja energiomställningen och respekten för en levande miljö som fortfarande är förorenad av människan?
Det är en historia som börjar med en metallisk maskin som skickades ner för att skrapa botten av Stilla havet på nästan 4 000 meters djup. Ursprungligen handlade det bara om ett ”vanligt” test av effekterna av en eventuell undervattensgruvdrift.
Vilken överraskning det var för forskarna att upptäcka en oväntad explosion av biologisk mångfald, med nästan 800 registrerade arter, varav de flesta ännu okända för vetenskapen!
På 4 000 meters djup överraskar livet fortfarande: hundratals okända arter upptäckta under ett gruvtests
När man föreställer sig djuphavet tänker man ofta på en svart, iskall, tyst öken. Inte direkt på en mässa för ryggradslösa djur. Men i Clarion-Clipperton-området, mellan Mexiko och Hawaii, har ett internationellt forskarteam upptäckt en häpnadsväckande biologisk mångfald, även i områden där näringsämnen är sällsynta och solen aldrig tränger igenom.
Som jämförelse: ett sedimentprov från Nordsjön kan innehålla 20 000 djur. På botten av Stilla havet? Knappt 200 individer, men med en liknande artrikedom. En form av diskret naturpark, visserligen glest befolkad, men med en anmärkningsvärd genetisk rikedom.
Den ursprungliga ramen för uppdraget var alltså en fullskalig konsekvensutredning under ledning av Internationella havsbottenmyndigheten (ISA). Utmaningen var att utvärdera vad som egentligen händer när en metallinsamlingsmaskin passerar över havsbotten, där polymetalliska noduler, stenar rika på sällsynta metaller, har ackumulerats under miljontals år.
Resultatet är att i de spår som verktyget lämnat efter sig har djurtätheten minskat med 37 % och artmångfalden minskat med 32 %. Det är inte den fruktade ekologiska apokalypsen, men konsekvenserna är i hög grad mätbara.
Under fem år har forskarna samlat in 4 350 organismer större än 0,3 mm från havsbotten. Analysen visade att det rörde sig om 788 olika arter, främst polyketer, kräftdjur och blötdjur (sniglar, musslor etc.).
Det som är slående är att majoriteten av dessa arter är helt nya för vetenskapen. Det är omöjligt att hitta rätt utan genetik: teamet använde därför molekylär DNA-analys för att förstå relationerna mellan arterna och deras roll i detta så speciella ekosystem.
Forskarna har identifierat en ny ensamlevande korall som fäster sig på polymetalliska knölar. Den har fått namnet Deltocyathus zoemetallicus.
Kritiska metaller, brådskande beslut
Man dyker inte så djupt för nöjes skull. Det är för att hämta metaller som är nödvändiga för energiomställningen: kobolt, nickel, mangan… Alla finns i knölarna på havsbotten.
För Thomas Dahlgren, marinbiolog vid Göteborgs universitet, kommer trycket att utvinna dessa metaller att öka i takt med den gröna omställningen. Problemet är att vi fortfarande vet mycket lite om effekterna av denna exploatering på djuphavets ekosystem.
Paradoxen är slående: vi vill rädda klimatet med hjälp av koldioxidsnål teknik, men genom att utvinna resurser från ekosystem som vi ännu inte förstår.
Cirka 30 % av Clarion-Clipperton-området är skyddat från gruvdrift. Även här är de arter som lever där relativt okända, och deras roll i den globala balansen är dåligt dokumenterad. Forskarna insisterar därför på en sak: dessa orörda områden måste studeras för att man ska kunna förutsäga vad som kan gå förlorat om utvinningen blir allmän.
Det är en kamp mot okunskapen. Utan jämförelsepunkter är det omöjligt att säga om effekterna är acceptabla, tillfälliga… eller oåterkalleliga.
En rusning efter kritiska metaller och ett investeringsgap som måste fyllas
Motorn för energiomställningen går på högvarv, men den behöver sällsynta metaller för att fortsätta fungera: litium, kobolt, nickel, koppar – alla nödvändiga för att tillverka batterier, solpaneler och vindkraftverk. Efterfrågan exploderar i rasande takt.
Enligt prognoser från FN och Internationella energimyndigheten kan efterfrågan på litium komma att öka 15-faldigt fram till 2050, med liknande ökningar för kobolt, nickel och koppar. Problemet är att den nuvarande produktionen inte alls hinner med, och bristen på investeringar äventyrar klimatmålet på 1,5 °C.
För att uppnå koldioxidneutralitet till 2030 skulle det krävas att minst 80 nya koppargruvor, 70 litiumgruvor, 70 nickelsgruvor och 30 koboltgruvor öppnas. Finansieringsunderskottet beräknas dock uppgå till mellan 180 och 270 miljarder euro fram till 2030, med en stor risk för geopolitiska spänningar och prisuppgångar om ingenting görs.
Detta driver på undervattensprospektering och den fråga som vi tar upp i denna artikel: kommer den ekologiska omställningen under press att ske på bekostnad av våra havsbotten?
Infografik om den ökande efterfrågan på kritiska material. Källa: ”Boom i kritiska mineraler: den globala energiomställningen medför både möjligheter och risker för utvecklingsländerna ” – FN, handel och utveckling, 26 april 2024.
Vi avslutar ändå med en positiv ton, eftersom detta kontrollerade test också har lett till ett viktigt vetenskapligt framsteg: för första gången på denna skala har vi fått en detaljerad kartläggning av livet på 4 000 meters djup.
Där det tidigare stod ”terra incognita” börjar nu konturerna av en komplex och livfull värld ta form.
Det är bättre att veta vad vi kan förstöra än att upptäcka det om flera decennier!
